Dag 39/39. MUCK

Muckar dagen!! Så kom den alltså till slut. Den temporära tideräkningen har nått sitt mål. Många tankar snurrar i huvudet en sån här dag.

Tänk vilken tur att man upptäckte cancern innan den fått ett ännu värre fäste.
Tänk vilken ynnest och förmån att få en sån behandling och ett sånt bemötande som jag fått i Umeå.
Tänk vilka enorma erfarenheter de sista åtta veckorna gett.
Tänk viken enorm kunskapsökning och erfarenhet jag fått om cancer och dess inverkan, från september när misstanken om sjukdomen kom och fram till idag.
Tänk vilka många nya bekantskaper, med olika livsöden bakom sig, som jag mött under denna fas.
Tänk vilka färdigheter det visade sig att jag hade i glasfusing, sjaltillverkning, etc.
Tänk vilket tålamod det visade sig att jag hade med att få till de små detaljerna med fästen och knutar på halsbanden.
Tänk hur intensivt mitt bloggande har blivit.
Tänk hur mycket rikare jag blivit (skrotvärdet har väl höjts av guldkornen) av alla dessa erfarenheter jämfört med om vardagen istället fortsatt sin gilla gång.
Tänk hur detta har förändrat mina värderingar.
Tänk att behandlingen sannolikt förlängt min livlinje, i varje fall ur prostacancersynpunkt.
Tänk om det var meningen att jag skulle ha en paus i livet, för att bara fokusera på mig själv och sätta mig själv i första utrymmet.

Jag minns känslan den dagen jag skulle inställa mig för behandlingen. Den var märklig. Det kändes tomt. Jag visste inte vad som väntade. Hur skulle kroppen reagera på strålningen? Effekten och graden av biverkningar? Psykiska effekten? Hur ser framtiden ut?

Det märkliga när jag åkte hem idag så var det samma känsla av tomhet. Vad händer nu? kommer biverkningarna att eskalera eftersom stålningen fortfarande ger effekt på cellerna i ca två-tre veckor till. Hur ser framtiden ut? Var denna känsla ett tecken på att cirkeln slutits? Vem vet?

Kanhända så är dagens tomhetskänsla samma känsla som när man uppnått ett mål som man länge strävat efter. Examen eller när man muckade från lumpen, eller liknande. Allt fokus har legat på målet. När man har uppnått det, så finns det inget längre fram. Den teorin skulle också kunna förklara känslan vid inryckningen till behandlingen. Då hade fokus legat på att få börja strålningen. Både skrämmande och angenämt. Eller ett tydligt tecken på att man kan fokusera så stark på en sak att det inte finns nåt mer.

Detta blev väldigt filosofiskt. Tänk om det är ytterligare en ådra som blommat ut. Det filosofiska alltså.

Nåväl. Ny byter vi spår. Glädjande med 4 kommentarer på gårdagens inlägg. Kanonkul. Det värmer verkligen. Tack mina gulliga arbetskamrater som värnar om mitt lugn. Ni får hjälpa mig med det när jag kommer tillbaka till jobbet. Nu kommer jag de närmaste veckorna att försöka fokusera på att landa.

Tack snälla AG för din kommentar. Det var verkligen glädjande och överraskande. Jag tittade på din blogg. Intressant och ett snyggt upplägg. Hoppas att du hinner ägna lite tid åt den nu när du också muckat. Grattis och lycka till med rehabiliteringen.

Dagen ägnades åt ett antal farväl. Jag träffade mina läkare, strålningspersonalen, sköterskorna på hotellet, Oasenpersonalen, receptionen, städet och köket och framförde min stora tacksamhet för deras omsorg om mig och att de gjort denna tid oförglömlig. Hann även ta farväl av flertalet av mina medsystrar och med bröder. Hoppas att vi kan ses igen, men inte på sjukhuset.

Dagens behandling var redan 8:30. Sista gången som jag skulle gå genom dessa dörrar. Träffade därefter min läkare som hade svar på två av mina frågor från igår. Fick även en genomgång av strålpersonalen på hur de beräknade strålningsfältet och hur maskinen såg ut på andra sidan, dvs där man rattar och laddar kanonen. Till midsommar stängs maskinen jag gått på, så jag funderar på om man skulle skaffat en trerummare med strålskyddade väggar och smälla upp den. Det kanske skulle ge en ny dimension på glasfusing.

Sen var det dags att hämta medicinen. Tur. Ingen kö på apoteket. Jag fick den. En av medicinerna ingår inte i högkostnads skyddet, vilket i sig är märkligt. men det får vi utveckla senare. Får kanske starta ett folk uppror. Vi är 10 000 män som drabbas av prostatacancer varje år. De flesta behöver denna medicin efteråt å ändå ingår den inte i högkostnadsskyddet. Kostnaden ligger på ca 1 000 lappen i månaden. Just därför reagerade jag när jag såg kvittot och att det helt plötsligt var två mediciner som inte ingick.

I hastigheten hade vid förskrivningen fel fält prickats för. I instruktionen står "en tablett om dagen i 6 månader, start 10 juni." Förskrivningen innehöll 2 uttag a 30 tabletter!! Påpekade för apotekspersonalen att det naturligvis ska avse två uttag av den större förpackningen med 140 tabletter i varje. Annars blir det ju svårt att få det att gå ihop. Antingen så saknade de matematikkunsaper eller förmaågan att ta ett eget ansvar och ändra till den större förpackningen. Men i detta fall fanns inte någon av de egenskaperna. Märkligt att de då för ett annat preparat kan ta eget ansvar att byta ett föreskrivet preparat mot ett annat med motsvarande substanser. Lite märkligt. Ännu surare blev det när den större förpackningen ingår i högkostnadsskyddet, men inte den mindre.

Blev att knalla tillbaka tillbehandlingen. Fick alltså gå genom dörrarna sista gången, en gång till!! Läkaren hade hunnit iväg. Men den alltid så servimindade strålpersonalen fick tag i läkaren och ordnade så att receptet skrivs om. Förträffligt. alltid lika hjälpsamma.

Chansade på att det reviderade receptet hade hunnit till apoteket när jag passerade. Nu hade det hunnit bli kö så jag väntade på min tur. Men det verkar som att apoteket som inte ingår i cancergruppen vid sjukhuset inte medförde samma tur som övriga behandlingen. De hade inte hunnit registrera ändringen så jag får vänta nån dag till innan jag får min burk.

Dags för hemfärden. Ringde till min svägerska som bor på halva vägen o undrade om hon ville ha besök. Där vankades hamburgare, bullar godoppa o kaffe. Verkligen gott. Vi hann bara svälja när nästa svägerska kom förbi, efter att också varit på sjukhuset på besök. Bäst vi satt där så kom en medbroder som avslutade sin behandling i tisdags förbi. Blev värsta rehabträffen. Roligt var det att träffa alla.

Väl hemma var det dags att för sista gången packa ur min transportväska och stöka undan mitt resematerial. Telefonen ringde. Överraskningarnas dag. En annan medbroder från Norrbotten, som muckade för flera veckor sedan, ringde och hälsade mig välkommen hem. Helt otroligt vilka människor det finns.

Hellan kom hem o det var mysigt att äta middag tillsammans.

I morgon är det ingen behandling. Känns konstigt. Känns även till viss del lite ängsligt att jag inte har vårdpersonal som håller koll på mig och ständigt finns till hands. Men nu gäller det att träna att stå på egna ben och själv ta rätt beslut.

Provade igår kväll en kombination av diklofenac och alvedon för att lugna irritationen i blåsan. Vet inte om det bara var en lyckträff, men var bara upp 1 gång inatt. Provar samma upplägg i kväll kombinerat med ett losec preparat för att förhindra att det blir en magkatarr också.

Morgondagens mål är att lufta hojjen o tanka. Den ska besiktas på lördag.

Nu får jag börja nån form av ny tideräkning.