Dag 38/39 Dan före dan

Sista natten i 328:an, som mitt rum heter. Fantastiskt hur timat mitt boende var med rummet. Lysröret i badrummet slocknade just. Ett tecken på att jag ska checka ut. In i det sista får man sköta vaktmästartjänsterna. Jag lyckades få tag i nytt rör och byta kl 21:30.

De hade lite svårt med pengen vid betalningen. Först ville de ha betalt för två nätter för Helen. När det väl ändrat detta så hade de dragit bort ett dygn för mig. Ärlig som jag är så sa jag till att jag ville betala mera. Han såg aningen förvånad ut.

Sista hela dagen. Känns konstigt att tänka sig att det är klart. Kommer att ta ett tag innan jag fattat det.

Omhändertagandet här har varit enastående. Jag skrev ett långt avsnitt i gästboken. Egentligen är det helt overkligt med egenskaperna hos all den personal som jag mött. Läkare, sköterskor, personalen på strålningen, personalen på hotellet allt från reception, kök till städet, onkologsköterskorna och personalen på Oasen. Samtliga besitter en hög social kompetens, ett värdskap och omhändertagande i världsklass. Hela tiden känner man att de bryr sig om mig som person, oavsett om det är stora eller små frågor så har de en lösning eller ett svar. Trots besvären med cancern måste jag se det som en ynnest att ha fått behandlingen här i mina 8 veckor. Det har kännts som allt detta bara var till för mig.

Vad jag inte begriper är hur de fått det goda värdskapet mentaliteten att sitta i väggarna. Helt enastående. Som patient och boende känner man en trygghet och stor proffesionalitet hos all personal.

Mentaliteten smittar också av sig på de boende och patienterna. Många har svåra sjukdomar och åkommor, men alla är ändå positiva och tacksamma att få vara här. Bland patienterna finns en form av "det finns alltid nån som har det värre"-mentalitet. Ingen beklagar sig. Stämningen har varit på topp hos alla under hela vistelsen. Egentligen en helt overklig värld i en situation med många sjuka människor.

Visst är det skönt att behandlingen är över. Samtidigt finns det ett vemod att lämna många nya bekantskaper, med förvissningen om att man troligen inte kommer att träffa dem igen. Helt klart är att de 8 veckorna satt många avtryck hos mig. Många nya värderingar om vad som är viktigt och vad som är bagateller. Helt säkert kommer det alltid att finnas med mig. Här finns bara möjligheter inga svårigheter.

Visst har tillvaron tidvis också varit angenäm. Skönt kravlös. Inga måsten. Allt är välordnat och förberett. Tror definitivt att detta påskyndar tillfrisknandet. Det svåra blir när man kommer hem: Behålla lugnet. ha en tillvqaro utan fysisk stress. Inte skruva upp tempot, inte stressas av alla måsten. Det kommer att kräva mången eftertanke och är verkligen en utmaning.

Vår kontaktlistansvarige hade redan igår gjort de nya kontaklistorna klara och skickat ut dem. Jag har även sett till att de har uppmärksammats av vår kontakt på Oasen. Därutöver har jag ägnat dagen till att ta farväl av mina medbröder och medsystrar. Skrev ett lång inlägg i gästboken.

Behandlingen hade jag 14:15. De var lite sena. Så jag fick läkarbesöket 14:30 före behandlingen. Ännu en mycket kompetent läkare som tog god tid på sig. Vi gick igenom mina biverkningar, vilka åtgärder som går att vidta. För att återuppta testosteronproduktionen och träna upp potensen så förskrivs en speciellt anpassad behandling, så får vi hoppas att det återigen kan börja att fungera.

Uppföljande besök kommer att ske om sex månader. Tillstöter något oväntat så är jag fortfarande registrerad som inskriven patient åtminstone fram tills dess. det känns tryggt.
Biverkningarna från tarm, urinblåsa och urinledare kommer att öka under de närmast veckorna. Det tar ca tre veckor innan strålningspåverkan börjar på att avklinga. Förhoppningsvis så blir det då en tillbakagång på biverkningarna. Tiden för detta är helt individuell och för vissa kan det dra ut långt i tiden o vissa blir kroniska. Så det gäller att hålla tummarna.

Fysisk aktivitet är bra för rehabiliteringen. Antidopingen kommer dock att fortsätta i sex månader. Men av allt att döma påskyndas rehabiliteringen av träning i lagom dos. Idiotpassen får avvakta. Just nu så sätter min tjocka näsa och öra stopp för jogging. Idag har halsen återigen blivit något kärvare, så det blev en timmes promenad istället.

Nu är det hög tid för att för sista gången packa väskan för slutlig utcheckning. Känns konstigt.

I morgon har jag min sista behandling kl 8:30. Ska sen snabbt träffa läkaren angående en del kvarstående frågor. Sen blir det att hämta ut medicinen. Bära väskorna till bilen och bege sig söderut. Hoppas komma iväg under förmiddagen. Blir nog ett besök hos svägerskan på hemvägen.

Snart dags för sista natten i bingen på 328. Nästa gång vi hörs är det från hemmet i Domsjö. Hoppas att ni ändå vill fortsätta att följa mina öden och vardagsreflexioner.