Dag 29/39 Kommentars rekord och scint dag

Jättekul!! Nytt pers på kommentarer på ett inlägg. Fyra på samma inlägg. Tackar, tackar. Välkomna åter.

Särskilt välkommen till Sören som hittat hit. Fantastiskt med Ls snabba framsteg. Hälsa bamsemycket.

Tack kära syster för besöket. Det var verkligt uppskattat. Också spännande att följa Linneas bravader i bra väder. Hoppas att Jons resa går bra. Konstigt att 10 km inte gick lättare än 5. Nästa gång tror jag att 5 går lättare än 10. Hur det nu kan komma sig. Hoppas det blir bra i Säter.

Den här dagen blev inte som planen. Grundplanen var behandling, Oasen och lätt jogg. Det upplägget började spöka redan i natt med 5 uppsittningar och däremellan en lätt tätt näsa och slem i halsen. Började då misstänka att joggen får strykas. Fast av nån outgrundlig anledning så var halsen något bättre i morse än i går. Vid skrivande stund är den snarare sämre än vid samma tidpunkt igår. Därav kan ni dra slutsatsen att joggen byttes ut mot en promenad.

Redan vid frukosten blev jag kontaktad av dietisten som undrade om jag hade tid för ett samtal idag. Eftersom jag bara hade behandlingen inbokad idag 14:30, så svarade jag att det fanns all tid i världen. Då återkommer jag på telefon om lämpligt tid svarade hon. Perfekt.

Klockan 9:10 ringde min telefon. Jag hag hade fått tid för den tidigare efterfrågade skelettscintigrafin kl 10:00. Aj, aj, då kan det köra ihopsig med dietisten tänkte jag. 9:35 ringde hon, så vi beslöt att skjuta upp samtalet till måndag kl 13:00.

Knallade iväg till röntgen, som jag lyckades hitta direkt och blev sedan hänvisad till nucleär röntgens väntrum. Hann bara in i väntrummet så blev jag uppropad. Steg 1 är att injecera en isotop som är barnsligt förtjust i cancerceller och markerar dessa. Isotopen behöver 3 timmar på sig för att hitta eventuella c-celler som smitit från prostatan och försöker gömma sig för isotopen, för att sedan slå till om ett antal år. Två eller tre bamsesprutor i armvecket. Sedan rast vila till kl 13:00. Fick äta, skulle dricka en extra halvliter och tömma tarm o blåsa före 13. För ovanlighetens skull så var tarmen, blåsan och jag kompatibla, så tömningen förflöt utan intermesson.Kände mig riktigt radioaktiv och lyssnade på radion en stund.

För att inte bli allför nervös före undersökningen så hann jag in på Oasen och slipade till de 59 klossarna till ytterliggare ett spel.

Dags för skelettscint. Kom gärna lite före och gå på toan i väntrummet, hade hon sagt. Så jag hade gjort väntrumstoan 12:47. Han bara ut genom dörren så blev jag hämtad. Stor maskin. Mjuk och skön bädd. Nu ska du ligga alldeles stilla tills undersökningen är klar, sa sköterskan. Det tar 30 min. Du kommer att åka in i röret. Inne i röret observerade jag en horisontell platta på insidan av rörets överkant. Hela du åker in, sa hon. Sedan kommer du successivt att backas ut. Du måste ligga stilla annars måste vi köra om hela sekvensen, talade hon om. Drog mig till minnes att någon av prostatakollegorna berättat att man ligger under en platta vid skelettscintigrafi. Verkade solklart, tänkte jag.

Ok låter enkelt, hör jag mig själv säga. Du ska hålla armarna sträcka längs med kroppen och handflatorna mot låren, sa hon. Ok, svarade jag. Blixtsnabbt låste hon fast mig med armarna tryckta mot kroppen. Tre spännband från bröstet och nedåt. Som om inte det skulle räcka så virades jag för säkerhets skull in i en filt som gick omlott. Nu är det bara att ligga still, sa hon. Får man röra på fingrarna undrade jag. Det är bra om du ligger still, sa hon vänligt. Jag verkar ha svårt att fatta. Rörelsefriheten var något begränsad.

Finns det nån larmknapp, undrade jag lite stillsamt. Jag sitter bara här bredvid så jag hör dig om du vill något, svarade hon. Känns tryggt tycker jag.

Så åker jag in i det vackra vita röret. Väl inne så höjs min bädd. Hoppsan. Jag påpekar att om den inte stannar snart så kommer näsan att krossas mot den horisontella plattan. Ingen fara, svarar hon, den känner av och stannar.

Jo den stannade, med marginal. Om ni noga studerar er nästipp så kan det finnas ett eller annat fint hårstrå där. Som tur hade jag ett. Då stannade bädden. Utsikten något begränsad. Plattan är så nära att den inte går att fokusera med mina gamla ögon. Försöker röra ögonen åt höger och vänster. Ser bara plattan. Bakåt uppåt samma sak. Inga referenspunkter. Bra tips är att blunda och tänka på hur man bygger en kompost eller något annat projekt, signalerade min hjärna. Eller fundra på en vettig struktur på insamling och mellanlagring av all återvinningsbart material eller lösa andra världsproblem.

Känns lite olustigt, undrar om de säger till när det börjar? Inget sägs, inget hörs. Undrar om hon gick på toa? Funderar jag. Bara hon inte blivit sittande nån annan stans och glömt bort mig.? Lungt tänkte jag. Jag åker ju snart ut, ska ju snart börja på att åka ut ur röret tänkte jag.

Efter att ha byggt kompost, återvinningslåda och löst världsproblemen, öppnade jag ögonen. Samma taskiga utsikt. De har förmodligen inte börjat? Hur lång tid har det gått. Känner att pulsen ökar. Börjar bli lite läskigt. Nu gäller det att behålla lugnet. Men var är människan? säger den oroliga nerven. Lyckades övertyga den att nu ska vi leka leken avslappning av kroppen från tå till topp. Går lite si o så med avslappningen, men jag ska i varje fall ligga still, för att om vi börjat så vill jag inte börja om igen. Tog till det gamla matematik knepet och förstod att jag inte kopplat på min miniräknar hjärncell angående med vilken svindlande hastighet som bädden skulle röra sig. Förmodligen var hastigheten iparitet paritit med jordens rotationshastighet, eftersom jag inte kom nån stans.

Till att börja med sa hjärnan lucka, lucka, hjärncell, lucka, lucka. Miniräknaren fixade inte decimalerna, eller potensen. Men det har väl med hormonerna att göra. Så småningom hade räknemaskinen kommit fram till att jag rörde mig med den svinlande hastigheten av ca 5 cm per minut, eller knappt 0.09 cm per sek. Det är hyfsat s a k t a. Efter räkne operationen hade pulsen gått ner något, öppnade ögonen och kunde se en viss ljusstrimma till höger. Några minuter (eller sekunder) senare kunde jag se taket om jag blickade uppåt bakåt. Jag gliiiider låååååååååångsamt ut. Pulsen gick ned. Nu är det bara resten kvar och jag kunde koncentrera mig på nyheterna på radion.

Efter knappt 30 min pep det svagt några gånger. Kanske klarsignalen tänkte jag. Javisst. Det gick ju bra sa en ljuvlig stämma. Javisst, hörde jag mig själv säga, låg jag still? undrade jag. Inga problem, svarade hon. Svaren kommer om nån vecka. Sedan gjorde jag upp med strålpersonalen att vi går igenom resultaten vid utskrivningen, så behövs det inte ett extra besök för detta. Skönt att detta nu är gjort. Nu är det bara att hoppas att skelettscinten inte visar något.

Otroligt så omständlig beskrivningen blev. Hade tänkt att berätta om mitt apoteksbesök eller incidenten vid promenaden (som ersatte lättjoggen), men det kan bli nån annan gång när det är nyhetstorka. Just nu är ställningen i alla fall 3-2 till Djurgården i femte final matchen.

I morrn är det behandling kl 10:15. Kanske hinner med 11:25 bussen hem. Lite knasigt att Helen ska in till sjukhuset via jobbet kl 10:00.

I morrn blir det ensiffrigt. Mindre än tio kvar.